sarahcelin

Det ar otroligt det har med humorssvangningar. Jag ar inte olycklig har, men kanner mig delvis olycklig. Svart att satta ord pa det, da jag har en underbar familj har, tre av de raraste tjejer jag stott pa, och vanner som ar svara att hitta. Dock har de flesta akt hem, och jag antar att det ar framst dar ensamheten jag kanner grundar sig. Inte det att jag inte njuter av varje sekund av det jag spenderar med de som ar kvar, utan tankarna om mina sista manader har. Jag trivs inte ensam, och i denna stund (likasa den senaste manaden) har jag kant att jag inte orkar ta mig ut och hitta nya "au pair vanner", det lockar inte. Men att se mig sjalv som en enstoring klarar jag heller inte av. Klyven, skulle jag val pasta. I skrivande ogonblick saknar jag;