sarahcelin

Imorgon är det 2 (!!) veckor till jag åker, endast 14 dagar. Verkligen en konstig känsla. Jag känner inte så mycket för det. Självklart är jag glad att åka iväg, jag älskar ju USA och en ny upplevelse är aldrig fel. Men, jag trivs ju så bra här hemma just nu. Vad är det egentligen som gör att man blir redo att lämna allt här hemma, för att spendera ett helt år borta (igen!) och starta om på nytt. För, vare sig jag vill det eller ej, så vet jag om att mitt liv här hemma kommer inte se ut ens nära inpå som det gör idag, när jag kommer hem. Förra gången insåg jag mycket när jag var borta, det mesta av det var sanning, alltså precis som det visade sig vara när jag kom hem, men självklart fanns det saker som hade en viss bild på avstånd, men som visade sig vara precis som innan jag åkte iväg. Vänner är väl det främsta jag tänker på. Av mina vänner från före-USA-tiden, så träffar jag i princip bara två av dem. TVÅ! Det innebär att majoriteten försvunnet, och jag antar väl att det är verkligheten, att jag måste inse att så här blir det. Kanske är det lika bra?! Det visar sig ju ändå bara vilka som faktiskt finns där.
Nu har jag redan varit borta en gång, så den spänningen finns inte riktigt där. Denna gången lär bli annorlunda dock. Jag kommer ha en helt annan fritid, då jag är ledig hela dagarna, och sedan även på kvällarna. Endast morgonarna, och eftermiddagarna innebär jobb. Alltså - mycket ledig tid! Själv vet jag att jag inte har några problem att fylla ut ledig tid, så det kommer med all sannolikhet lösa sig.. Jag kommer ha en bil denna gången, vilket kommer underlätta en hel del, dels för att jag älskar att sätta mig i bilen och köra iväg, men även för att jag alltid har möjligheten att hitta på något..

... ja, ett år till! Borta från allt. Och alla.